Jag kan ofta bli väldigt emotionell när jag tänker tillbaka, när jag får upp gamla minnen. Minnen kan bli otroligt starka för mig och jag kan ofta slås av tanken "varför tog jag inte vara mer på stunden där och då - allt var ju så bra". Jag är säkert
inte den enda som tänker så och som önskar att man fann knepet för att vara i ögonblicken.
Genom meditation kan jag hamna i stunden och bli fokuserad på här och, men jag har inte lyckats med att få med mig det i vardagen. Tills jag ramlade över en film där en kille säger:
Hemligheten är att veta att detta är
de gamla goda dagarna NÄR du lever
i de gamla goda dagarna
Och efter den filmen har jag provat att påminna mig själv om meningen, tagit ett djupt andetag och bara varit i stunden. Vilket har gjort att jag lyckats vara i de goda dagarna när de är de goda dagarna. Och låt mig berätta att om minnen kan bli starka
och göra mig emotionell så kan medvetenheten om stunden och hur bra den är, få det att kännas som man svävar på moln.
