lillahell.blogg.se

En dag när jag satt och läste Mia Törnbloms bok "Sårbar & Superstark" så fick jag det förklarat för mig hur man lever ett hållbart liv där det jag gör/arbetar med faller sig så där naturligt och inte kräver någon speciell ansträngning för att det är lustfyllt. Och att arbeta med det lustfyllda är något jag kan tänka mig är något alla människor vill, då tanken är att vi ska arbeta för att leva och inte leva för att arbeta. Och genom att ha ett arbete som är lustfyllt så skapar man ett hållbart liv, då man inte håller andan och väntar på semestern. Och då blir man ju direkt nyfiken och undrar hur man uppnår det här.

Och den del som fastnat hos mig är den som Katrin Sandberg skrivit när det gäller sina tankar gällande personliga drivkrafter.och att ditt syfte är det du vill se. Och jag ÄLSKAR att se utveckling - med andra ord är mitt syfte utveckling och detta är något som funnits med mig sen jag var ett barn.

Så för att ta reda på sitt syfte så ska man ställa sig frågorna:

"Vad älskar jag att vara och göra, vad brinner jag för? Vad älskar jag att se? Vad har jag alltid älskat att se?"

Två exempel som lyfts i boken är att brinna för allas lika rätt eller brinna för att vara en del av ett sammanhang. Ett annat exempel kan vara att man älskar att se resultat.

Så det är mitt tips till alla därute som inte vet vad dom vill eller som kanske undrar om dom gör rätt sak idag - ta reda på ditt syfte.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Jag är som sagt en person alltid älskat att se till utveckling, exempelvis så startade jag en cheerleaderförening när jag fyllde 17 år som jag hade i några år och där handlade de bara om utveckling - för föreningen, för lagen, för varje person i lagen och för mig som huvudtränare. Och i vuxen ålder när jag insåg att jag vill fortsätta på liknande sätt som med cheerleadingen så utbildade jag mig till personalvetare - vilket är otroligt brett yrke så när jag började söka jobb och arbeta så insåg jag att det är just utveckling som är min gren. Kompetensutveckling, verksamhetsutveckling osv. Så idag kanaliserar jag mitt syfte genom mitt arbete som enhetschef och då får jag utlopp för mitt syfte genom att se till medarbetarnas personliga utveckling och även med verksamhetens utveckling.

Och för egen del så är det genom att ha tagit vara på mitt syfte som jag trivs så bra på jobbet - det känns så enkelt och roligt och samtidigt utmanande och utvecklande. Samt att jag på min fritid arbetar mycket med min egna personliga utveckling, vilket också är super spännande - det ger mig OTROLIGT mycket energi och kraft.

Och när det gäller min personliga utveckling så är det något jag uppdaterar en gång om året genom att sätta visioner/mål för 1 år framåt och sen köpa en tavla med mina visioner/mål på så jag ser dom varje dag. Vilket är steg 1. Här lägger jag en del tid då det handlar om hur du formulerar ditt mål, för om du ska lyckas nå det eller inte.

Så hur vet du om du formulerat det rätt? Jo du ska se ett steg till, vilket är vad du kan göra i vardagen för att nå ditt mål. Om du skriver att du ska träna och se till kosten då är det träna och se till kosten som du kommer göra. Men om du skriver att du ska gå ner 10 kg, då blir de lite mer diffust. Ser ni skillnaden?

Här är den jag hade för 2017 

Är du nyfiken på steg 2?

Då är det bara att klicka i ♡

Något nytt jag börjat med sen vi klev in i 2020 är att skåla och fira. Att vara tacksam och glad för de som sker i ens liv genom att skåla med bubbel (alkoholfritt för min del). Jag anser att det är viktigt så att man inte tar något för givet, speciellt inte om det är något som man kämpat för och verkligen vill. Att uppmärksamma de lilla och de stora. Att glädjas åt de lilla och de stora. För många gånger kan man kämpa med något länge och sen när de väl blir ens verklighet så tar man sig inte tiden att uppmärksamma det. Och jag tror att genom att uppmärksamma de lilla och de stora i vardagen så blir varje steg lite mer betydelsefullt. Men framför allt så gör det en glad att stanna upp och glädjas åt det som sker i ens liv. Och detta med att fira livet och vardagens framsteg är något jag vill lära mina barn.

Och vi har fått skåla en del gånger än så länge under 2020, och fler gånger kommer de bli. 

För 2 veckor sen började jag känna mig desperat. Det var nästan som att jag var desperat efter luft, som att jag var på väg att kvävas. Hade en kväll där jag bara grät så där hysteriskt för att sen ha en eftermiddag där orken helt var borta. Och jag förstod direkt att det handlar om att jag inte har någon tid för mig själv - jag har tid för barnen och jag finns där 24/7, men jag har inte haft en enda lucka till mig. Och det förstod jag för att när jag satt och skrev med en vän så berättade hon om en liten ritual hon gör när hon bara har tid för sig själv. Och när jag skulle skriva och svara vad jag gör nästan varje dag som bara är för mig så insåg jag att jag inte gör något bara för mig. Jag funkar så att när jag gör något så måste jag ge 110% fokus på det jag gör, annars kommer jag inte tycka att det känns bra/är kul. Så om jag tex går en powerwalk och sen kör lite styrka, då vill jag köra fullt ut och verkligen maxa. Det går inte att jag ska pausa då och då för att tex Bernhard vill någonting - då kan jag lika gärna strunta i att träna. Så när jag tränar så är det när Jeppe kan ta båda barnen eller när Bonnie ska sova så hon kan sova i vagnen under promenaden. Samma sak när Bernhard är hemma från förskolan på måndagar och fredagar - då är det fullt fokus på honom och Bonnie annars blir det bara pannkaka av allt. Så jag släpper alla tankar på allt annat, för försöker jag slänga in något mer då blir jag bara på dåligt humör för att det inte blir bra. Och när det inte blir bra så känner jag mig dålig och jag får noll energi. Och just detta med fullt fokus har jag tappat helt och hållet sen Bonnie kom till världen. Jag har tappat mig själv helt och hållet. Så nu har jag dragit i bromsen och tagit mig tillbaka till fullt fokus och låta varje del få sin tid. Jag hittar luckor att träna, jag är närvarande med barnen när dem är vakna, jag tar mig tid att umgås med Jeppe (osv). Och vilken skillnad det gör - DIREKT! Att vara närvarande i stunden är det som behövs för mig för att må riktigt bra - de ger mig så himla mycket energi och det gör mig lycklig.

Som här - lillasyster får somna i mitt knä och ligga kvar under sin sovstund. Så himla mysigt att få ha henne så nära och hon verkar tycka om att sova nära mig. Och detta är något som skett några gånger sen jag drog i handbromsen.