En av mina största utmaningar som HSP.

En av mina största utmaningar utifrån att jag är HSP är den djupare bearbetningen av tankar.
 
För att förtydliga så kan jag ta exemplet att tänka tankar om döden - i hela mitt liv har jag haft så svårt att tänka på döden då det blir så ingående och nästan som en loop som blir svår att kliva ur. Den djupare bearbetningen av tankar skapar till slut ångest när det gäller ett ämne som döden, så där måste jag trycka på stopp och aktivt kliva ur tanken.
 
Men själva hanteringen när jag hamnar i att bearbeta en tanke djupare genom att exempelvis trycka på stopp och kliva ur tanken är något jag lärt mig de senaste åren. Tidigare så har jag fastnat och då har det även påverkat mig otroligt gällande mina känslor både under tiden men även när jag släppt tanken och gått vidare.
 
Och när det satt sig i känslorna och det blir en djup bearbetning även där då kan känslor som deppig, låg och sorgsen knacka på dörren. Det är lätt hänt att tvivel och "jag är fel" kommer förbi och säger hej. Och då kan jag uppleva att känslorna blir så stora att det nästan gör fysiskt ont, vilket ofta leder till att jag äter. Jag är utan tvekan en känsloätare. 
 
Så min utmaning är att processa tankar - att göra det på en djupare nivå men utan att fastna. För tänka tankar gör vi hela tiden, hela dagarna och att försöka gå emot hur jag funkar är bara massa jobbigt arbete som inte leder någonstans. Och det jag lärt mig för att min utmaning inte ska bli ett hinder är att så mycket som möjligt ha en distans till tanken, veta när det är dags att trycka på stopp och kliva ur tanken och sen att aktivt göra det. 
 
Ibland är det enkelt; som när jag är på jobbet. Jag kan hålla distansen och allt känns så enkelt. Det är som att jag inte är HSP då. 
Ibland är det svårare; som när jag träffat en ny människa och vi har påbörjat processen att lära känna varandra. Då snurrar det massa tankar som går ner på djupet och där tvivel och "jag är fel" finns med hela vägen. 
 
Tankar är bara tankar. Men som HSP så blir det som en lök med massa lager som skalas av så att det blir både djupt och fullt av känslor. Och då jag är introvert så stannar allt hos mig vilket är något jag jobbar på, för jag vill inte bli ensam med en tanke och tro att jag är den enda som tänker så på det sättet. Så att samtala är ett sätt att få till en balans gällande tankar och inte fastna i en djupgående tankeloop.
 
Ett annat sätt, som jag har insett är viktigt på riktigt för mig, är mina promenader - under mina promenader så sorterar jag bland allt jag tänker på och använder mig av de tekniker jag lärt mig för att inte fastna. Och det är något som sker när jag är ute och går - till och med den svåraste tanken kan bli motsatsen där jag ser lösningen. 
 

Något som jag vet nu som jag önskar jag hade vetat tidigare i livet? del 2

Något som jag vet nu som jag önskar jag hade vetat tidigare i livet?
Att jag kommer fixa mammarollen.  
 
När jag var typ 25 så ville jag inte bli mamma. 
När jag var 30 och träffade min nuvarande man, så förändrades den känslan nästan direkt och allt jag ville var att få barn tillsammans med denna man.
När jag var 33 blev jag mamma för första gången och när jag var 38 blev jag mamma för andra gången. 
 
Och om jag idag kunde gå tillbaka till mig själv som 30 åring, då när jag verkligen kände att jag träffat mannen i mitt liv och att jag ville ha barn, och ge mig själv några ord på vägen så hade jag sagt ...
 
- Du kommer fixa att vara mamma till ett spädbarn. Bitvis kan det kännas läskigt då spädbarnet är så litet och ömtåligt, men du är så pass närvarande och medveten så du behöver inte oroa dig.
- Du kommer fixa att vara mamma till en bebis. Visst är det mycket mer som sker med allt från att ramla och slå sig till att åka på både feber och magsjuka, men det kommer du fixa för du lägger din egen oro och rädsla åt sidan.
- Du kommer fixa att få ett syskon och älska båda barnen lika mycket. Hjärtat är så stort att det är möjligt.
- Du kommer fixa att vara tvåbarnsmamma där den ena är 5 år och den andra är 1 år. Det kommer kännas ibland och du kommer tro att du gör ett mindre bra jobb, men sen gör barnen något som visar på att det du gör i din roll som mamma funkar.
 
Så snälla Carolina, tvivla inte på dig själv när de gäller din roll som mamma. Lite oro är alltid bra, för det håller dig vaken men oroa dig inte för mycket utan lev i stunden och våga tro på att det du gör är alldeles precis rätt. 
 


Något som jag vet nu som jag önskar jag hade vetat tidigare i livet?

Något som jag vet nu som jag önskar jag hade vetat tidigare i livet?
Att jag är både introvert och högkänslig (HSP). 
 
Vilket för mig innebär att
 
- Jag kan vara social och trevlig men det tar massa på mina krafter så efter tex en dag på jobbet så behöver jag en liten paus innan jag kan växla om för att vara social när jag är hemma. 
- Jag undviker att träffa nya människor då jag är socialt obekväm och det tar alldeles för mycket på mina krafter. 
- Jag har svårt för mycket ljud, då jag har svårt att skilja allt åt. 
- Jag har svårt att släppa folk nära, då jag verkligen behöver lära känna en person först. Jag behöver exempelvis få se vad den personen värdesätter och behöver i sitt liv för att veta om jag ens vågar visa hela mig. 
- Plötsligt höga ljud är obehagliga, som exempelvis om någon tappar något i golvet.
- Min egentid är oerhört viktigt för mig. 
- Jag är sämst på att kallprata och att behöva göra det kan stressa mig så pass att jag undviker såna situationer där jag vet att det kan bli så.
- Jag läser av allt hela tiden - stämningen i rummet och hur människor mår, vilket tar massa energi.
- Och när jag läst av allt så gör jag allt för att fixa så att alla har det bra och mår bra, vilket tar massa energi. 
- Jag ser det mesta på detaljnivå, så jag lägger märke till minsta förändring i tex möblering hemma. 
 
Summan av allt är att jag många gånger och ofta behöver total tystnad och få vara själv för att ladda batterierna och få glädje och driv tillbaka. 
 
 
Idag accepterar jag mig själv som introvert och högkänslig, men innan jag hade orden på det och förstod att det finns fler än jag som är likadana så kämpade jag för att passa in. Men ju mer jag kämpade för att passa in ju mer ensam kände jag mig, för det var inte jag. Jag blev inte bara ensam utan jag var alltid helt tömd på energi då jag gick emot allt som var jag. 
 
Så till alla er där ute som känner igen er - hej och välkomna till klubben. Du kan sluta försöka passa in i en mall som inte passar dig, och istället slappna av och landa i den du är. Du är precis lika underbar som alla dom där super sociala extroverta personerna som är med på alla fester/tillställningar och är så enkla och socialt bekväma när dom träffar nya människor.