Det var när jag läste till behandlingspedagog som jag insåg att jag ville arbeta med människor fast inte som vårdpersonal, utan mer vara den som på något sätt arbetar med personalen som arbetar som exempelvis vårdpersonal. Det blev för tungt under praktiken
på behandlingshemmet, och jag insåg att jag kunde inte stänga av och skydda mig själv utan jag tog på mig alla jobbiga känslor i ett rum. Vilket gjorde att jag blev helt slut. Jag visste det inte då, men jag tror att det kan vara så att jag är HSP.
HSP står för högkänslig person och det är ett medfött personlighetsdrag. Ett personlighetsdrag som bland annat innebär att man är mycket medveten om andras känslor och man lägger märke till detaljer som går andra förbi. Och detta leder till att man blir överbelastad i miljöer och sammanhang som är intensiva, komplexa, röriga eller obekanta.
Och min superkraft (utveckling) blir nog bara starkare av att jag antagligen är HSP. Det är som att mina sinnen är känsliga så jag föredrar fokus i rätt miljö samtidigt som jag är noggrann, ambitiös och plikttrogen.
Året var 2006 och jag läste till behandlingspedagog
Så när jag kom i kontakt med utbildningen till personalvetare så var det som att jag hittat hem. Strukturen och formen på allt var precis så där kantigt som jag ville ha det, samtidigit som det fanns utrymme för att i allt det skapa något som bara var
ens eget. Och fokus var på personal och personalfrågor, vilket kändes som hemma då jag varit tränare under så många år och hela tiden haft "personalen" i fokus.
När jag var 17 år (1999) startade jag en cheerleadeförening som jag drev i några år och sen fortsatte jag vara aktiv inom cheerleadingvärlden som tränare fram till 2012, om jag inte minns helt fel. Så jag var tränare i 13 år (om jag inte räknar helt fel)
och det jag älskade med att vara tränare var när jag hann se varje person som individ samtidigt som jag såg hela laget. Den växelverkan. Och hur både individen och laget utvecklades.
Så när jag läste till personalvetare så utgick mycket av mina tankare och resonemang under studierna till just min roll som tränare, växelverkan och utvecklingen. Där och då visste jag inte att det berodde på att det var min superkraft, utan jag trodde
att det var för att det var något jag gjort länge och var trygg i. Det som jag idag vet är min superkraft var där och då känslan av att ha hittat hem.
Året var 2009 och jag läste till personalvetare
2013 tog jag min examen och var då personalvetare med en kandidatexamen i sociologi. Och eftersom att jag var rätt låst och insnöad på HR direkt efteråt, så var det dom jobben jag sökte. Trodde länge att alla nej berodde på att det fanns många som
sökte tjänsterna, så jag gav inte upp. Men tittar jag i backspegeln idag så ser jag att jag fick inte jobben för att det var inte min väg. Och dom jobb jag fick såg jag som gupp på vägen men idag ser jag tydligt att dom var vägvisare - rekrytering
och jobbcoach exempelvis. Jobb som var roliga och som föll sig naturligt för mig. Men trots det så kunde jag inte se den rätta vägen framför mig, utan jag fortsatte söka HR-jobb.
Tills jag en dag i 2017 snubblade över en tjänst som enhetschef - hade sökt den för att söka alla tjänster jag kan men tänkte sen inte mer på det. Fick en intervju, gick på den och efteråt var jag skeptisk. Men tackade ja då jag behövde ett jobb,
och då insåg jag ganska snabbt att det var ett roligt jobb som föll sig naturligt för mig. Men de var inte där och då jag såg de utan det var först 2018 när jag bytte till en annan kommun som slog det mig som en käftsmäll att
min superkraft är utveckling.
Året var 2018 och jag arbetade som enhetschef