När vi skulle starta vår IVF-resa för att få vår Bernhard så hette den One Hell Of A Baby - A Journey On Wheels. Och som jag skrivit tidigare så vill vi gärna få ett syskon när Bernhard är runt 3 år, så det är ju typ nu vi lär börja försöka. Vi har 3 embryon i frysen som är skapta samtidigt som Bernie och som också blev 5 dagars, så den här gången blir det en FET (Frozen Embryo Transfer). Eller rättare sagt så hade vi 3 embryon, nu är det bara 2 kvar.
Innan vi åkte till Nya Zeeland så var vi nere i Skåne för att fira jul - det var i slutet av november. Och då besökte vi RMC och gjorde en FET, och sen åkte vi och hälsade på Jeppes familj. Men vi sa ingenting till någon annan, utan vi ville få ha det som vår upplevelse till en början. Få ha det för oss själva och berätta när vi kommit en bit på vägen. Och om jag inte minns helt fel så tog vi gravtest den 6 december, som då visade positivt. Vi blev glada och kände att ska det vara lika enkelt den här gången också? Då allt gick så bra med Bernhard så har vi ingenting annat att jämföra med. Sen den 11 december när vi satt på Arlanda och väntade på vårt första flyg mot Nya Zeeland, så slog alla min ångest in och jag sa till Jeppe "tänk om vi får missfall i luften"? Men sen var det inte mer med det, då jag mådde precis som jag skulle och det kändes precis som med Bernhard. Sen när det var 1.5 timme kvar tills vi skulle landa i Auckland så började vi samla ihop våra saker och organisera oss. Och jag skulle gå på toa som sista moment, och när jag står i kön så får jag den där känslan i magen där det drar, som växtvärk, vilket jag hade titt som tätt. Men sen kände jag hur jag började blöda och paniken slog till. Väl inne på toa så blir jag så stressad av blodet och känner bara "nej jag får inte blöda. Stanna kvar liten". Jag kom ut från toaletten och hamnade i en "konflikt" med en kvinna, då jag hade glömt att spola (i all stress) och när jag gick in och spolade så blev hon ännu mer arg då jag hade råkat spola ner fel papper. Väldigt märkligt och jag fann inte orden då, utan jag bara stirrade på henne. När jag kom fram till Jeppe och sa att jag blödde, så började vi direkt prata om hur man gör nu. Och när flygvärdinnan gick förbi mig så stoppade jag henne och frågade efter en binda, då jag tror jag får ett missfall i vecka 5-6. Och då fick jag upptäcka hur tränade dem är i såna här situationer, då dem verkligen tog tag i allt. Jag fick gå fram till deras rum och där tog dem puls, blodtryck, tempen och gav mig smärtstillande. Flygvärdinnorna som hade jobbat vid våra stolar hade koll på att jag hade somnat direkt vid start och sovit 6 timmar, så jag missade middagen och åt den senare. Full koll ! Sen fick jag sätta mig igen och när vi landat fick jag gå av först då ambulansen väntade där, men då bad jag dem att hålla en låg och lugn profil då jag inte ville skrämma upp Bernhard. Så dem kollade lite grejer på plats och sen sa dem att jag fick ta mig till en vårdcentral under dagen. Vilket vi gjorde - det blev 2 ultraljud den dagen och sen blodprov vid 2 senare tillfällen för att se att det var ett missfall. Vilket det var. Vår sista vecka på semestern var jag tillbaka helt och hållet, inga gravidhormoner kvar i kroppen fick jag veta genom ett samtal från deras vårdcentral. Men samma dag som vi fick missfallet så bestämde vi oss för att inte gräva ner oss i det. Utan ta tiden där på Nya Zeeland för att läka och må bra, så att vi kan göra ett nytt försök så snart det är möjligt. Vilket även vår läkare på RMC rådde oss till i en mailkonversation som vi hade samma dag som det hände. Det var inte lätt som en plätt, men det gick bättre dag för dag.
På flyget mot Nya Zeeland
Och nu har jag haft min första mens efter missfallet, men tyvärr har jag problem med att få ägglossning. Super märkligt ! Så vi är inte på banan och gör ett nytt försök nu, men förhoppningsvis så händer det snart. Och vi kommer dela med oss av resan till att få syskon när vi är redo, för självklart vill vi ha minnen i mängder precis som med Bernhard - A Journey On Wheels Continues. Men det kommer vara något vi vill uppleva tillsammans bara vi, först. Och speciellt efter den här upplevelsen. Jag har aldrig fått missfall och det är en jobbig upplevelse. Så vi behövde få smälta det såsom vi gjort innan vi pratade om det nu. Och nu när jag har nya erfarenheter så är känslorna nya. Nu vet jag hur det kan gå och jag ska vara så glad och tacksam om vi kan få syskon till Bernhard. Jag ska vara tacksam varje steg på vägen. Vilket jag var sist också, men inte med dem känslor jag har nu - nu vet jag som sagt hur det kan gå och tacksamheten kommer vara mycket starkare den här gången. Men som sagt, resan kommer dokumenteras när det är dags. Dock kommer ni få vänta innan ni får veta något, så att jag och Jeppe får ta det med ro och får uppleva det tillsammans bara vi, till en början.
På akuten blev de lite emla liknande medel som fick sitta på någon timme.
Sen blev det att dem gjorde rent, satte en bedövningsspruta och sen sydde 2 stygn. Och Bernhard var super modig ! Jag fick ont i mammahjärtat av hur det fattas lugn och pedagogik vid moment där dem syr, men men. Dem sa på vårdcentralen att dem kan ge något lugnande för att det inte ska bli ett trauma, men dem valde bort de och lät en person hålla i huvudet och sen fick Jeppe hålla i hans armar. Super brutalt och omänskligt. Men han överlevde och imorgon ska vi ta bort stygnen - hoppas dem fick ihop det fint.
