lillahell.blogg.se

Jag vet att amning är ett ämne som rör upp massa känslor. Amning är ett ämne som många gånger skapar läger. Och genom detta inlägg vill jag inte skapa debatt eller välja sida, utan jag vill minnas. Minnas hur olika våra barn är. Det som varit lika för båda barnen är att

• de varit hungriga och gärna ätit. Bernhard hade lite problem att få fatt i bröstet så där blev de att använda amningsnapp, medan lillasyster fattat grejen direkt. Däremot fuskar hon på ena bröstet så där gör det JÄTTE ont att amma. Men som sagt, båda har varit hungriga och gärna ätit.
• att de båda kräks en del varje dag. Bernhard kräktes dock mycket mer än lillasyster.

Det som däremot varit olika är att:

• Bernhard åt var 3 eller 4:e timme under de (ca) 3 månader som han ammade, medan lillasyster började med var 4:e timme men ganska så omgående gick över till varannan timme. Och det är nästan dygnet runt som hon äter så ofta.
• Med Bernhard var jag stressad när det gällde amningen och stressen var gällande att amma ute bland folk - jag var inte alls bekväm med det och ville helst sitta själv. Första gången jag skulle amma Pyret ute bland folk så var jag lika obekväm som med Bernhard, men den här gången blev det inte att jag ammade fler gånger ute bland folk då vi är hemma med tanke på Corona.
• Med Bernhard började jag pumpa rätt tidigt så att även Jeppe kunde mata honom, då jag kände mig så himla låst och fick lite panikkänsla. Med Pyret har jag fått pumpa vid några få tillfällen då jag behövt att Jeppe ska kunna ge henne mat, då jag inte varit hemma och inte kunnat ta med henne. Men annars så ammar jag gärna och tänker att vi kan vänta lite med att flaskmata henne.
• Med Bernhard så hade jag ett hormonpåslag men jag minns det inte som de är med Pyret - varje gång jag ammar henne så får jag ett sånt påslag där alla känslor springer igenom kroppen. Det är glädje, sorg, lycka, olycka, stressad, lugn (osv) Vilket bara är JOBBIGT! Jag fixar inte ens att någon pratar med mig under första minuten när jag ammar.

Och jag vet att många av skillnaderna beror på att jag blivit mamma för andra gången och denna gång är jag tryggare i mycket av föräldraskapet när det gäller en liten. Ja menar, med Bernhard skulle jag aldrig somna under amningen och låta honom sova bredvid mig i sängen - utan där höll jag mig vaken och la över honom i sleepcarriern när han var klar. Och råkade han somna bredvid mig så fick jag nästa ångest för "tänk om jag rullat över honom i sömnen". Men med Pyret somnar jag ofta när jag ammar och ibland kan det vara att hon vaknar bredvid mig när hon ska äta igen efter 2 timmar. Och det betyder inte att hon inte betyder lika mycket för mig, utan det handlar bara om att jag är tryggare som person och som mamma.

Jag skriver för att kunna minnas och för att kunna berätta en historia om vem jag är, varför jag är den jag är och varför jag är som jag är. Jag vill kunna gå tillbaka själv  och jag vill att det ska finnas med i boken jag kommer göra gällande "från blogg till bok", som Pyret ska få. Och i mitt förra inlägg så rörde jag vid frågan vilka krav jag har på mig själv som mamma och att sänka dem - ett ämne jag vill fortsätta prata om i även detta inlägg.

"Viljan att vara perfekt är egentligen rädslan för andra människors åsikter" 

sagt av Johannes Hansen

Jag vill förtydliga att jag är en person som alltid har höga krav på mig själv och jag sätter mitt värde utifrån prestation, något som är jobbigt och ohälsosamt. För inte nog med att jag sätter krav på mig själv utifrån från mig själv, så har vi ju även sociala medier som lägger till ytterligare när de gäller kravlistan och att prestera. Jag ställde exempelvis så höga krav på bilder jag tog och vilka som fick komma upp på bloggen, så att det till slut inte var roligt att ta bilder och vara kreativ utan det blev bara ångest. Att försöka lista ut vad andra skulle tycka, istället för att fokusera på vad jag själv tycker. Vilket är lite av en paradox för samtidigt som andras åsikt spelar roll, så bryr jag mig inte vad andra tycker. Men detta gör att när det gäller bloggen (och instagram) så är det viktigt för mig att ta bort filtret och fasaden och vara på riktigt - det betyder inte att jag visar ALLT på sociala medier men det jag visar ska vara på riktigt. Jag själv duger som jag är och det jag visar ska inte ge andra prestationsångest. Utan vill man följa mig och mina konton så ska man få se mitt liv såsom det är, för det är såna konton jag tycker om att följa. Konton där jag känner igen mig, konton där jag kan känna "fan va skönt att jag inte är ensam". Sen är det lättare sagt än gjort att sluta med höga krav, att inte värdera mig själv utifrån prestation och att inte bry mig om andras åsikter, men tro mig när jag säger att jag jobbar med det dagligen. För jag älskar mitt liv trots att det inte är perfekt - eller kanske mer för att det inte är perfekt.

Jag älskar mitt liv för att det inte är perfekt. Jag älskar mig själv för att jag inte är perfekt. 

Och det är så jag vill att Bernhard och Pyret ska känna - att deras krav på sig själv är rimliga, att det inte är prestationen som bestämmer deras värde och att andra människors åsikter inte är drivkraften och de som bestämmer värdet. Utan att deras liv är perfekta precis som det är. Att dem som människor är perfekta precis som dem är. Utan ursäkter eller förklaringar. Att de som betyder något är vad de själva tycker/tänker/känner och hur det känns i magen och i hjärtat.

En bildserie som är tagen i stunden och som är så vacker för att den är så på riktigt och så äkta. Den visar hur mycket Bernhard älskar sin lillasyster och hur efterlängtad hon varit. Den visar världens stoltaste storebror som tycker att han lillasyster är så fin. Den visar även en lillasyster som älskar sin storebror och som tycker de är väldigt mysigt att ligga där och prata och bara vara nära. 

Innan Pyret kom till världen så kunde jag ibland slås av tanken "kan jag älska någon annan lika mycket som Bernhard?" men något jag inte direkt tänkt på är hur jag ska kunna ge lika mycket uppmärksamhet så att båda känner sig sedda. Men det är en fråga jag brottas med varje dag båda är hemma samtidigt och det är en stor utmaning - en utmaning både gällande att de båda ska få det de behöver men även en utmaning gällande att inte tappa humöret. Jag har tappat humöret några gånger och blivit frustrerad när jag exempelvis känt att jag misslyckats med att ge dem den uppmärksamhet de behöver. För hur jag är och hanterar denna fråga om att ge dem lika mycket uppmärksamhet handlar om mig och aldrig om dem, utan Bernhard och Pyret är sig själva men sina behov och då utifrån sin ålder. Bernhard som är 4.5 år med massa spring i benen och som vill upptäcka världen. Och när vi är hemma så är han antigen en liten konstnär eller så vill han spela spel. Sen har vi Pyret som är 5 veckor, och som utöver äta/sova/byta blöja har ett jätte behov av att få vara nära samt att det är lugn och ro. Och de är där jag inte riktigt hittat rutinen än - att jag känner mig som en bra mamma när båda är hemma med mig. För det är inte jätte enkelt då de är kontraster. Bernhard behöver aktiveras om dagarna - det är allt från att gå på promenader till att måla.. Han vill inte bara vara inne och ha det tyst och lugnt såsom lillasyster vill ha det. Sen låter han mycket när han leker, för att han är ett barn. Men då stressar det mig, då lillasyster gärna har det tyst. Och då blir det att jag blir frustrerad för att det blir en stress för att jag misslyckas, för allt jag vill är att mina barn ska känna är att dem är sedda, prioriterade och så otroligt älskade. Så frustrationen gör mig stundtals till en mamma som upplevs som sur och det är där jag menar att jag är ansvarig för hur jag möter denna stress och i sin tur hur jag upplevs av Bernhard och Pyret. Så för att jag inte ska upplevas som en person som hela tiden säger "nej" eller "tänk på att lillasyster sover", eller där jag känner att jag inte är delaktig i Bernhards lekar eller upptäcksfärd så måste jag hitta ett annat sätt att se på allt. Exempelvis; istället för att säga nej till vattenpölen under promenaden så Låt Bernhard upptäcka vattenpölen och va delaktig genom att ställa frågor när du står bredvid Pyrets vagn.  Kanske låter enkelt och de är de, men där i stunden har jag blivit stressad och sur och känt hur jag bara är en dålig mamma som inte kan upptäcka vattenpölen nere i diket tillsammans med Bernhard såsom jag kunde göra innan Pyret kom till världen (även om jag inte alltid gjorde de då). Och då får även Pyret känna av min dåliga energi. Så det finns lösningar på allt - lösningar där jag är en närvarande mamma åt båda mina barn. Det handlar bara om att få distans och hitta lösningar som är det bästa nu när jag är mamma till 2. Men en annan viktig del i de är även att sänka kraven på mig själv - att se över min egen bild av att vara mamma och vad de innebär att vara en bra mamma.