Hur ska jag använda min superkraft?

Så nu när jag vet att mitt syfte är utveckling, hur vet jag då hur jag ska använda min superkraft? Där är svaret enkelt - det vet jag inte. Jag har fått en känsla av hur jag vill använda den, men om det är där jag slutar det har jag ingen aning om. 
 
Men när jag skulle ta mitt första jobb som enhetschef så klev jag av ett konsultuppdrag där jag hade arbetat med rekrytering och chefen på det företaget som jag var uthyrd till hade något som gjorde mig trygg. Så jag frågade henne om hon ville vara min mentor vilket hon tackade ja till. 
 
Maria Drugge, min mentor. 
 
Så underbara fantastiska Maria har guidat mig på min resa och i år har hon funnits vid min sida i 4 år. Vi hörs av några gånger per år - jag pratar lite kring vad som händer för min del på jobbet och sen speglar hon mig i allt det jag pratat kring. Och varje gång vi pratat så lär jag känna mig själv lite till, jag utvecklas ännu lite mer och jag blir lite mer nyfiken och modig gällande framtiden.
 
Och jag har satt en plan/jag har en tanke om framtiden och vilka steg jag ska ta utifrån vart jag idag ser att jag ska landa i slutändan. En plan som skapats av mig och sin justerats efter jag fått input av Maria. Och just nu har jag rollen som enhetschef, men tanken är att inom något år eller två axla rollen som verksamhetschef och vara chef över chefer. Och med Maria vid min sida så kommer jag nå det målet. 

Resan till att finna min superkraft.

Det var när jag läste till behandlingspedagog som jag insåg att jag ville arbeta med människor fast inte som vårdpersonal, utan mer vara den som på något sätt arbetar med personalen som arbetar som exempelvis vårdpersonal. Det blev för tungt under praktiken på behandlingshemmet, och jag insåg att jag kunde inte stänga av och skydda mig själv utan jag tog på mig alla jobbiga känslor i ett rum. Vilket gjorde att jag blev helt slut. Jag visste det inte då, men jag tror att det kan vara så att jag är HSP. 
 
HSP står för högkänslig person och det är ett medfött personlighetsdrag. Ett personlighetsdrag som bland annat innebär att man är mycket medveten om andras känslor och man lägger märke till detaljer som går andra förbi. Och detta leder till att man blir överbelastad i miljöer och sammanhang som är intensiva, komplexa, röriga eller obekanta.
 
Och min superkraft (utveckling) blir nog bara starkare av att jag antagligen är HSP. Det är som att mina sinnen är känsliga så jag föredrar fokus i rätt miljö samtidigt som jag är noggrann, ambitiös och plikttrogen. 
 
 Året var 2006 och jag läste till behandlingspedagog
 
Så när jag kom i kontakt med utbildningen till personalvetare så var det som att jag hittat hem. Strukturen och formen på allt var precis så där kantigt som jag ville ha det, samtidigit som det fanns utrymme för att i allt det skapa något som bara var ens eget. Och fokus var på personal och personalfrågor, vilket kändes som hemma då jag varit tränare under så många år och hela tiden haft "personalen" i fokus. 
 
När jag var 17 år (1999) startade jag en cheerleadeförening som jag drev i några år och sen fortsatte jag vara aktiv inom cheerleadingvärlden som tränare fram till 2012, om jag inte minns helt fel. Så jag var tränare i 13 år (om jag inte räknar helt fel) och det jag älskade med att vara tränare var när jag hann se varje person som individ samtidigt som jag såg hela laget. Den växelverkan. Och hur både individen och laget utvecklades. 
 
Så när jag läste till personalvetare så utgick mycket av mina tankare och resonemang under studierna till just min roll som tränare, växelverkan och utvecklingen. Där och då visste jag inte att det berodde på att det var min superkraft, utan jag trodde att det var för att det var något jag gjort länge och var trygg i. Det som jag idag vet är min superkraft var där och då känslan av att ha hittat hem. 
 
Året var 2009 och jag läste till personalvetare
 
2013 tog jag min examen och var då personalvetare med en kandidatexamen i sociologi. Och eftersom att jag var rätt låst och insnöad på HR direkt efteråt, så var det dom jobben jag sökte. Trodde länge att alla nej berodde på att det fanns många som sökte tjänsterna, så jag gav inte upp. Men tittar jag i backspegeln idag så ser jag att jag fick inte jobben för att det var inte min väg. Och dom jobb jag fick såg jag som gupp på vägen men idag ser jag tydligt att dom var vägvisare - rekrytering och jobbcoach exempelvis. Jobb som var roliga och som föll sig naturligt för mig. Men trots det så kunde jag inte se den rätta vägen framför mig, utan jag fortsatte söka HR-jobb. 
 
Tills jag en dag i 2017 snubblade över en tjänst som enhetschef - hade sökt den för att söka alla tjänster jag kan men tänkte sen inte mer på det. Fick en intervju, gick på den och efteråt var jag skeptisk. Men tackade ja då jag behövde ett jobb, och då insåg jag ganska snabbt att det var ett roligt jobb som föll sig naturligt för mig. Men de var inte där och då jag såg de utan det var först 2018 när jag bytte till en annan kommun som slog det mig som en käftsmäll att min superkraft är utveckling. 
 
Året var 2018 och jag arbetade som enhetschef
 
 

Min superkraft.

Carolina Hell, 38 år gammal och bor i skåne. 
 
1982 föddes jag
1992, gick jag på mellanstadiet
2002, tog jag studenten från est. teater
2012, pluggade jag till min kandidatexamen i sociologi för att slutligen med alla mina kurser bli färdig personalvetare
2021, jag arbetar idag som enhetschef. 
 
 Jag var så säker när jag gick på gymnaiset att jag skulle arbeta som skådespelerska på dramaten efter studenten. Vilket jag inte förstår då jag hade en ENORM scenskräck och avskydde att stå på scenen. 
 
Några år efter studenten så fick jag för mig att studera till behandlingspedagog, en 3 årig utbildning på universitet. Men år 2 under en längre praktikperiod så insåg jag dag 1 på praktiken att detta är ingenting för mig. Trots det gjorde jag klart andra året för att få med mig lite olika kurser och även B uppsatsen. 
 
Sen slog det mig ganska snabbt när jag hoppade av utbildningen till behandlingspedagog att jag vill arbeta med människor, men inte som behandlare utan jag kan tänka mig att vara ledare och chef. Så då blev det självklart att det är personalvetare jag ska läsa till. 
 
Till en början tänkte jag att mitt mål var en HR-avdelning, men jag fick ta dom jobb jag fick längs vägen och det gjorde att jag fick en del erfarenhet inom rekrytering. Sen en dag så ramla jag över ett jobb som enhetschef, och jag tänkte att absolut kan jag göra de tills jag får ett HR jobb. Och det var då det slog mig att mitt syfte är utveckling - något som funnits med mig sen jag var barn när jag har tänkt efter. 
 
Redan på mellanstadiet drog jag ihop "träningar" där jag prickade av vem som var där för att sen leda övningarna. När jag gick på gymnaiset drev jag en cheerleaderförening både som huvudtränare och tränare med ett fokus på utveckling. Och sen jag förstod att jag ska bli personalvetare så har jag hela tiden haft en dragning mot just utveckling när jag läst mina kurser och sen även på de arbeten jag haft efter examen. Så när jag tog jobbet som enhetschef 2017 så var det just utveckling som blev centralt för mig - det var som att jag precis upptäckt min superkraft. 
 
Nu är jag inne på mitt 4:e år som enhetschef och det centrala i allt jag gör är fortfarande utveckling - tycker fortfarande att mitt jobb är hur kul som helst. Men det är och har varit tydligt sen 2017 att jag vill arbeta med enbart utveckling och helst då chefsutveckling. Att få arbeta med en ledningsgrupp tex - både med gruppen men även varje chef i sitt chefs- och ledarskap. 
 
Så det är det jag har som slutmål och under resan fyller jag på min ryggsäck med det jag lär mig längs vägen. Och jag tror att 2021 är ett stort år gällande min personliga utveckling i min roll som enhetschef, då min kompetensutveckling på jobbet är att jag går en digital utbildning i självledarskap. 
 
Så varmt välkommen hit och jag hoppas du vill följa min resa.