Så kul det är att ni väljer att fortsätta att dokumentera er resa och att vi får vara med och följa den:) Ni två hade verkligen passat att delta serien "Gravid vecka för vecka" med ert härliga och ärliga sätt att lägga upp era videos:) Jag har följt den serien med olika par och det var en tjej som var med som heter Josefin Knave som jobbar på Veckorevyn och som även bloggar och hon led oxå av tarmsjukdomen IBS, så hennes blogg kanske skulle kunna ge dig nga värdefulla tips under din gravida resa. Jag tänkte att när vi gick in i IVf-perioden att jag skulle köpa en bok och dokumentera resan, så att man kommer ihåg, både de jobbiga och glädefulla stunderna, då minnet sviktar rätt fort men tyvärr har inte det blivit av så det kommer bli mitt mission inför nästa vecka. Köpa en snygg anteckningsbok och börja skriva ner, för att på ngt vis oxå bearbeta ivf-resan och sedan graviditeten som en present till pyret senare:)
Jag har en liten undran som jag själv funderar över då och då när jag stannar upp och reflekterar och det är om du/ni emotionellt hade svårt att ställa om från IVF-patienter till att plötsligt vara gravid? Jag kan ibland känna att jag inte riktigt har hängt med emotionellt jag och sambon först kämpade i 2 år för att bli gravida på egen hand, sedan nästan ytterligare 12 mån väntan under utredningsperioden och sammanställandet av remissen tills vi fick komma ner till RMC precis innan jul. När vi väl kom ner där så gick ju allt väldigt snabbt och det blev sprutdax redan i början av jan, nga ultraljudskontroller under äggproduceringen, äggplock mitten av jan, återföring 5 dagar senare och det efterlängtade plusset 6 feb. Även om vi såklart hoppades innerligt att allt skulle gå bra och gick med 100 % positiv inställning att vi skulle bli gravida på första försöket, så hade min hjärna inte riktigt hängt med att vi faktiskt lyckades, utan ändå lite ställt in sig på att den processen efter det efterlängtade plusset skulle ta längre tid under den aktiva IVF-processen, att det skulle krävas fler försök. Jag är såklart jättejätteglad över att vara gravid, men känslomässigt tror jag inte riktigt att jag har bearbetat framförallt utredningstiden med alla prover som skulle tas fram och tillbaka och jag fick genomgå mr-röntgen och fick äta medicin för att sänka mitt prolaktinvärde och den eviga väntan på att få en remiss till RMC, alltså man undrade om jag ngnsin skulle få uppleva en graviditet tills att på 1 månads tid plötsligt kastas in i allt vad en gravidtet innebär. Herregud vad långt detta blev, men så svårt att beskriva kortfattat i text.
Ha det så bra! Kram
Svar:Ska svara på din fråga i ett inlägg eller avsnitt (vet inte än). Tänker så du vet :)
Så kul det är att ni väljer att fortsätta att dokumentera er resa och att vi får vara med och följa den:) Ni två hade verkligen passat att delta serien "Gravid vecka för vecka" med ert härliga och ärliga sätt att lägga upp era videos:) Jag har följt den serien med olika par och det var en tjej som var med som heter Josefin Knave som jobbar på Veckorevyn och som även bloggar och hon led oxå av tarmsjukdomen IBS, så hennes blogg kanske skulle kunna ge dig nga värdefulla tips under din gravida resa. Jag tänkte att när vi gick in i IVf-perioden att jag skulle köpa en bok och dokumentera resan, så att man kommer ihåg, både de jobbiga och glädefulla stunderna, då minnet sviktar rätt fort men tyvärr har inte det blivit av så det kommer bli mitt mission inför nästa vecka. Köpa en snygg anteckningsbok och börja skriva ner, för att på ngt vis oxå bearbeta ivf-resan och sedan graviditeten som en present till pyret senare:)
Jag har en liten undran som jag själv funderar över då och då när jag stannar upp och reflekterar och det är om du/ni emotionellt hade svårt att ställa om från IVF-patienter till att plötsligt vara gravid? Jag kan ibland känna att jag inte riktigt har hängt med emotionellt jag och sambon först kämpade i 2 år för att bli gravida på egen hand, sedan nästan ytterligare 12 mån väntan under utredningsperioden och sammanställandet av remissen tills vi fick komma ner till RMC precis innan jul. När vi väl kom ner där så gick ju allt väldigt snabbt och det blev sprutdax redan i början av jan, nga ultraljudskontroller under äggproduceringen, äggplock mitten av jan, återföring 5 dagar senare och det efterlängtade plusset 6 feb. Även om vi såklart hoppades innerligt att allt skulle gå bra och gick med 100 % positiv inställning att vi skulle bli gravida på första försöket, så hade min hjärna inte riktigt hängt med att vi faktiskt lyckades, utan ändå lite ställt in sig på att den processen efter det efterlängtade plusset skulle ta längre tid under den aktiva IVF-processen, att det skulle krävas fler försök. Jag är såklart jättejätteglad över att vara gravid, men känslomässigt tror jag inte riktigt att jag har bearbetat framförallt utredningstiden med alla prover som skulle tas fram och tillbaka och jag fick genomgå mr-röntgen och fick äta medicin för att sänka mitt prolaktinvärde och den eviga väntan på att få en remiss till RMC, alltså man undrade om jag ngnsin skulle få uppleva en graviditet tills att på 1 månads tid plötsligt kastas in i allt vad en gravidtet innebär.
Herregud vad långt detta blev, men så svårt att beskriva kortfattat i text.
Ha det så bra! Kram