Emetofobi.

Hela tisdags eftermiddagen och natten till onsdag så snöade det här uppe i Dalarna, så igår morse vaknade vi till MASSOR av snö. Och som ni ser så kom inte granen längre än ut på altan, men den trivs där så länge - den får nästan vara gran på riktigt igen (usch så sorligt, känner jag mig taskig helt plötsligt)

Hur som helst så är det himla mysigt och fint med snö, även om det är lite svårt att gå på promenad med vagnen. Men jag gjorde ett försök och Bernhard satt med stora ögon och tittade på killarna på 4 hjulingarna med plogar framtill som jobbade i full fart för att skapa vägar att gå på. Våran lilla kille är verkligen en kille som älskar fordon. 

 
Efter promenaden så började Bernhard bete sig märkligt; han tackade bland annat nej till att smaka på fetaost. Vilket är en av hans favoriter. Med risk för TMI så fick jag byta en blöja som var mindre trevlig. Sen gav jag fetaosten ett försök till och då åt han den, men han spydde upp den lika snabbt. Sen drack han knappt någon välling, utan somnade och sov 2 timmar. Jag trodde att det var över när han vakna igen, men nej. Han spydde, mindre trevliga blöjbyten, spyor, blöjbyten. Ni förstår säkert, men för att vara extra tydlig - Bernhard har fått sin första maginfluensa. 
 
Och det här med magsjukan är min skräck, och när jag säger skräck så menar jag SKRÄCK. Jag har sen några år tillbaka (tror det är 10 år nu) haft emetofobi (kräkfobi). 
 

Emetofobi är en s.k. specifik fobi. Diagnosen innebär en uttalad och intensiv rädsla eller ångest inför att må illa eller kräkas. Exakt vad man är rädd för kan variera, och det kan t.ex. vara att själv kräkas, att se andra kräkas eller att kräkas bland andra människor. Personer med emetofobi använder sig av särskilda beteenden, s.k. säkerhetsbeteenden, i syfte att minska risken för att hamna i en fruktad situation. Det kan t.ex. handla om att använda handsprit, ta läkemedel, ta reda på om andra är sjuka, alltid ha med sig en påse eller se till att ha sällskap. De flesta har också ett aktivt undvikande av vissa föremål eller situationer som skulle kunna utlösa rädslan. Det kan vara att man undviker t.ex. viss mat, alkohol, personer som varit sjuka, offentliga toaletter, sjukvården, särskilda platser, kollektivtrafik eller graviditet. För att man ska kunna få diagnosen emetofobi behöver rädslan vara överdriven, ihållande (6 månader eller längre)och leda till en funktionsnedsättning socialt, i arbete eller andra viktiga livsområden. 

Klicka här för att komma till källan 

Kanske låter löjligt, men för mig är det ångest och panikångest. Dom första 2.5 åren var jag som förlamad av fobin och jag tyckte det var jobbigt att gå utanför lägenheten så att tex handla eller åka buss kändes som omöjliga projekt. Sen har det blivit bättre, men det är fortfarande ångest och panikångest över det. Mina händer är under perioder söndertvättade och handsprit är min bästa vän. Så jag är den där personen som har mina säkerhetsbeteenden, helt klart, varav 1 är att hålla mig långt borta från någon som är sjuk. 

Men nu när Bernhard blev sjuk så sa jag högt till mig själv att jag är hans trygghet och jag ska inte föra över den här fobin på honom. Han ska inte vara rädd såsom jag är. Och jag är hans mamma så jag håller om honom när han är sjuk. Jag klär av honom hans nerspydda kläder och låter honom duscha när han kräkt ner sig. Jag sitter i all kräk- och bajslukt utan att oroa mig för att bli sjuk själv. Kanske låter löjligt för vissa av er och det kan jag förstå, om man inte lider av fobin själv. Men tro mig när jag säger att det är stort att ha emetofobi och ett barn med kräksjukan och klara av det.

Kommentarer :

#1: Cecilia

Usch för magsjuka. Vi åkte på det i våras. Tänk på att de små lätt får vätskebrist så det kan vara bra att köpa/göra egen vätskeersättning. Handdukar i sängen och som du säger duscha liten efter kräk är bra. Vår lilla smittade sig själv så vi fick två omgångar av magsjukan. Diska alla leksaker med..nä blä..krya på liten!

Svar: Hur gör man vätskeersättning?
Lillahell

skriven
#2: Cecilia

Det finns recept på 1177 (googla på vätskeersättning barn). Lättast är dock att köpa från apoteket. Vi ser till att alltid ha det hemma utifall. Läste nu att han verkade bättre, skönt! Finns inget värre än när de små inte är krya..gör så ont i hjärtat. Ha en fin helg!

Svar: Ska jag se till att köpa hem :)
Lillahell

skriven
#3: Emmelie

Åh jag har den fobin med. Men när barnen blir sjuka grips jag av panik. Jag har rädslan att bli sjuk själv, och jag har ingen aning om hur fobin någonsin ska bli bättre :(

Svar: Har du provat KBT terapi? För jag gjorde det i början och de hjälpte till viss del.
Lillahell

skriven
#4: Jasmine

Jag skulle vilja påstå att jag också har fobin, dock är mitt beteende inte överdrivet... Men jag tvättar händerna noga när risken för smitta är högre, använder gärna handsprit och har medvetet aldrig druckit mig så pass full att jag har mått illa. Och de tillfällen då jag faktiskt har blivit sjuk och behövt spy har jag önskat att någon kunde söva ner mig tills det var över. Jag får panik och gråter hysteriskt. Att känna lukten av, se eller ens veta att någon har mått illa får mig att vilja springa en kilometer bort. Så det här med att ens barn mår illa; jag har inte skaffat barn ännu men fruktar för den dagen då jag måste vara vuxen nog att komma över min rädsla.
Fint att få känna igen sig i ditt inlägg.
Hoppas att du inte blir smittad av sonen.
Kram

Svar: Jag önskar att jag slapp förskolan just när det gäller fobin. Samma sak när han skulle börja på babysim, men då fick jag ta mig i kragen. Jag kan inte låta honom vänta för att jag är rädd. Ologiskt rädd. Tack för att du tog dig tid att skriva för som du säger så är det skönt när någon annan förstår hur man känner :)
Lillahell

skriven
#5: interiorized.blogg.se

Hej! Vill bara säga att jag förstår dig till 100 % jag lider nämligen oxå utav denna fobi och har gått i kbt och behandlat detta. Måste säga att jag blivit mycket bättre men att jag nog alltid kommer få leva med det en liten sväng. Det började när jag fick mitt första barn (egentligen har jag nog haft det längre men det påverkade mig inte i den graden) då låste jag in mig kunde inte gå ut och tvättade mina händer 20 ggr i minuten. Ska tillägga att jag även hade fobi för andra sjukdomar dock men kräk var och är tyvärr fortfarande de värsta jag vet. Det gäller att hitta metoder och som du säger inse att nu är det som det är och öns barn är ens liv så kräk på mig bara haha! Jag länk verkligen somsagt rekomendera kbt så hör av dig till din vc så får du hjälp! Det brukar ju var värst nu på vintern då varannan människa har magsjuka. Fy fy och tack för att du delade med dig! Du är så grym som klarade av detta! 💪🏼💗

Svar: Tack för din kommentar - så underbart när någon tar sig tid. Tack för att du tog dig tid :) Jag gick i KBT första 6-12 månaderna då det blev så akut. Och det var viktigt för det gjorde sitt! Men som du skriver, man blir nog aldrig av med det helt :/
Lillahell

skriven
#6: Trebarnsmamma

Jag känner igen mig väldigt väl. Här undviker jag också saker för att slippa få hem sjukdom (under perioden januari-mars skulle jag inte gå med barnen till ett lekland eller liknande. När barnen gick i förskola, och jag var student, hade jag de oftast hemma under hela den här perioden. Den yngsta har inte fått börja förskolan, för att mamman inte vill ha hem sjukdomar etc.). Jag skulle aldrig äta någonting, om jag har varit utanför dörren, utan att tvätta mig ordentligt.

Jag tror att andra har svårt att förstå hur du, och jag lever. Min upplevelse är att många tror att de har fobin, för att de blir lite rädda när sjukdomen väl dyker upp i deras hem.

Svar: Jag tvättar alltid händerna noga när jag ska äta något. Och finns inte den möjligheten så hittar jag andra sätt. Som pommes på McDonalds då äter jag den biten som jag inte håller i. Och sen kastar jag den jag håller i. Konstigt kanske. Märkligt också. Och svårt att förstå. Något som man skrattar åt, vilket jag förstår :)
Och nej, du har rätt. Det är svårt att förstå den här fobin.

Tack för att du lämna några rader :)
Lillahell

skriven
#7: Anonym

Lider av samma sak, får hysteriskt ångest om jag vet att jag umgåtts med någon inom tre dagar (inkubationstiden) att de sjuknat in. Jag MÅSTE ha en hink bredvid sängen varje natt för att jag vet ju om att "inatt är natten som jag åker dit", detta året runt. Dricker inte av den anledningen. Är extemt noggrann med bäst före datum och val av restauranger och äter helst inte skaldjur ute. Har jag hört om någon som blivit matförgiftat av något kan det förstöra min aptit på den saker föralltid. Har flera gånger kräkts av rädslan av att kräkas, låter kanske ologiskt men alltså att jag hetsat upp mig så mycket av tanken på att kräkas att jag tillslut kräks. Min sambo har lärt sig att hålla för mina öron om någon kräks på filmer och jag blundar alltid. Vill absolut inte att folk dricker i mitt hem då en av mina mardrömmar är att någon kräks ner mitt hem.

Jag hoppas innerligt att sjukdomen dämpas, har fått jobb i förskola och förhoppningsvis släpper den eviga hetsen när jag utstätts för det.

Svar: Jag tycker att det sista du skriver visar på hur mycket du vill ta dig ur den förlamning som blir av fobin. Och jag tycker du gör helt rätt, för det är just det KBT handlar om. Att möta det som man är som mest rädd för.
Tack för att du dela med dig av din historia.
Lillahell

skriven
#8: Sara

Hej!
Jag trodde jag var annorlunda, eller att jag var speciell för visste inte att andra hade denna fobin. Jag är 21 år har haft denna fobin i kanske 10-11 år. För varje år blir det värre. Det börjar komma de tankarna att jag inte kan skaffa barn för jag kan vara den själviska mamman som inte kan ta hand om mitt barn om hen blir sjuk. Sedan vill jag inte kräkas under graviditeten, som jag också är rädd för. Jag kan inte sova hemma om någon är sjuk, jag är inte med mina vänner bara de har ont i magen, handsprit och handtvätt är något som händer HELA TIDEN! Det finns så mycket inom denna fobin som är jobbigt i min vardag, listan kan göras lång. Du är en kämpe jag hoppas (om) jag blir mamma att jag kan vara lika stark som du, tack för att du dela med dig din historia.
Med vänlig hälsning,
Sara

Svar: Tack för dina snälla ord ! Och jag tror utan tvekan att du skulle göra samma sak om du får barn. Och jag tycker också att det är skönt att jag inte är den enda. Så tack för att du ville dela med dig av din historia.
Lillahell

skriven
#9: Anonym

Här finns en till med samma fobi, Det kluriga i kråksången hos mig är att jag har sedan några år blivit diagnostiserad med Pms! Och vissa perioder så mår jag så fruktansvärt illa pga bla ägglossning och har fått primperan utskriven, innan diagnosen så trodde jag nästan jämt att jag var gravid trots preventivmedel, Nu vet jag bättre att det beror på pms. Och förra året mellan slutet på feb och 4 veckor framåt så hade jag magsjuka 3 gånger! Det lider jag av än idag... Att drabbas igen är min största skräck!

Svar: Tänk att man kan fastna så att man verkligen lider av det, jag förstår precis vad du menar. Och vad jobbigt med PMS också. Men du har inte provat KBT? Tack för att du skrev och delade med dig.
Lillahell

skriven
#10: Anna

Åååå, konstigt att säga. Men så skönt att höra att andra lider av detta. Jag har också en jobbig fobi för detta. Eftersom jag dessutom haft ätstörningar så tyckte inte min läkare att det var lämpligt ned kbt för detta. Förstår henne men lider oerhört av det just nu.... inte så många som förstår skillnaden bara... mellan att vara rädd o att ha en fobi.

Svar: Nej det är många som tror att det handlar om rädsla. Men när man förklara så förstår många, att det är så mycket mer än rädsla. Hur tänker din läkare att du ska göra, om hen inte rekommenderar KBT?
Lillahell

skriven
#11: Emma

Tack. Alltså tack, verkligen. Jag blir så glad (nåja) när jag läser om andra som har emetofobi, för jag bemöts - utan undantag - med "haha så överdrivet". Min familj vet att jag är fullständig oresonlig när det kommer till just min kräkrädsla men tar den trots 20 år fyllda inte på allvar. Det är fruktansvärt. Och det faktum att ingen tycks förstå (inte ens min psykolog tog mig på allvar) hur mycket ångest och stress inför tänkbara scenarion jag hanterar varje dag är nästan lika jävligt. Det är på nivån att jag inte vågar skaffa barn för att jag 1) sannolikt kommer må väldigt dåligt under graviditeten (alla kvinnor på både min far och mors sida har i princip varit magsjuka i nio månader) och 2) jag vet inte hur jag hade hanterat ett sjukt barn. Jag har lämnat tåg för att folk sa de hade ont i magen.

Det är så skönt när andra vet rädslan utan att man behöver förklara eller försvara sig.

Svar: Tack för att du dela med dig. Och när jag läser dina ord och alla andra som skriver att dom inte känner sig förstådda så kan jag tänka att det borde finnas en mötesplats där vi kan hjälpa varandra.
Lillahell

skriven
#12: Lina

Jag har EXAKT samma! Panikångest! Speciellt när det blev dags för förskolan för min nu 5 årige son... Ångest! Men! När han blivit sjuk fungerade jag precis som dig! Ville vara en trygg famn istället för min egen fobi. Klarade det galant! Men efteråt när faran var "över" var jag helt mentalt slut. Inte medan det pågick dock...

Svar: Bra jobbat ! Och du har helt rätt, man är supermom i stunden och sen blir man så slut mentalt att man får huvudvärk. Men återigen, bra jobbat !
Lillahell

skriven
#13: Anonym

jag är exakt som dig, har världens fobi, åkte på magsjukan runt jul nu jag, det var hemskt, fyran!

Svar: Men hur gjorde du då för att ta dig igenom det?
Lillahell

skriven
#14: Linda - The pink grapefruit

Wow, vad fint att du lyckades ta hand om ditt barn trots fobin! Jag lider också av denna fobi och kan inte i min vildaste fantasi ens föreställa mig att ta hand om ett sjukt barn. Faktum är att jag delvis pga denna fobi inte ens vill skaffa barn.

Det florerade magsjuka på sambons jobb för någon vecka sedan, och när han berättade detta packade jag en väska och flyttade tillfälligt hem till mamma för att inte riskera att bli smittad via honom (han blev aldrig smittad själv). Känns löjligt såhär i efterhand hur man agerade, men det är ju svårt när rädslan tar över.

Svar: Vet du varför du har fobin? Alltså har det hänt något någon gång?
Lillahell

skriven
#15: Hanna

Åh jag förstår precis din känsla. Jag har haft denna fobi sen liten och får ordentligt med ångest av att åka kommunalt i dessa tider. Tvättar händerna som en tok och tar inte i handtag utan använder armbågarna. När min dotter får magsjuka får jag panik och stänger in mig och hennes pappa får ta hand om henne ( han är imun) jag får sånt dåligt samvete men jag klarar bara inte av det utan ligger och typ skakar i sängen. Jag jobbar på förskola och när det går magsjuka där vill jag bara dö!! Hoppas att man kan få ett botemedel mot magsjuka så man slipper dessa rädslor. Mvh Hanna

Svar: Ja jag har fått höra om vitpepparkorn, men de stämmer tydligen inte. Jag fick bara super ont i magen av dom. Och jag säger som dig, ett botemedel hade vore toppen.
Lillahell

skriven
#16: Ingrid Wenell

alltså OMG detta kunde jag skrivit själv. Känner så igen mig! Får sån sjuk ångest när jag mår illa och tackar övre makter att jag slapp illamående under graviditeten!!

Svar: Du mådde inte illa alls under graviditeten?
Lillahell

skriven
#17: Hanna B

Det verkar väldigt jobbigt. Har du sökt hjälp? Samtalshjälp eller KBT kanske är bra. Jag hade tvångssyndrom förut och fick hjälp. Problemen har inte försvunnit helt, men jag mår mycket bättre. Man ska inte behöva leva ett liv i ångest och undvikande. Det är inte alltid lätt att söka hjälp, men jag tycker att du ska göra det för din egen skull. Lycka till :)

Svar: Ja jag har fått hjälp. Gick i KBT första 6-12 månaderna. Och de är samma här; att det hjälpte men problemet är inte helt borta. Men tack för omtanken :)
Lillahell

skriven
#18: Ellie

Så skönt, det är nog första gången jag inte känner mig helt ensam och knäpp när jag läser ditt inlägg och andras kommentarer. Nu har jag ett namn på det hela. Det har gått till våldsamma överdrifter för mig sen jag fick barn. Jag har två kroniska, inflammatoriska sjukdomar, en i magsäck/ tarmar och en i blåsan. När jag får kräksjukan får jag så våldsamma smärtor från båda områden att jag svimmar. Förra året fick jag kräksjukan (då var min son 1 år) och magsäcken och matstrupen fick bristningar av de ihållande kräkningarna. Jag fick så pass stora blödningar som inte upphörde att jag var tvungen att åka in med ambulans och bli inlagd. Återhämtningsperioderna är månader och inte dagar som för vissa andra. Eftersom jag lider av så svåra smärtor även annars är jag också rädd att inte klara av det mentalt. Men, jag måste ju. Jag har ju min (nu 2-åring). Förskolan är en skräck och jag måste hela tiden fråga om det är någon som har haft magsjuka så jag kan hålla honom hemma. Du är SÅ stark som lät din mammainstinkt vinna och ta hand om honom. Det kan inte har varit helt lätt. Heja dig. Det gjorde min förra året också. Näste gång är jag rädd att jag också bara lägger mig i sängen och skakar och låter min man ta det. Jag hoppas så att det kan komma ett vaccin snart mot detta helvete (vinterkräksjukan). Tack för ett bra inlägg och till alla som delar med sig. Vi kanske ska starta en terapigrupp? :) Kram till er alla som kämpar med den här fobin!

Svar: Först och främst, tack för att du ville dela med dig av din historia. Skönt att vi är så många ändå som kan relatera till varandra och dela med oss. När det gäller att starta en grupp så håller jag att kolla lite på olika alternativ, då så många verkar ha ett behov. Vilket jag förstår, för det har jag med :)
Jag tycker du är lika duktig med tanke på dina sjukdomar, och jag förstår din skräck. Verkligen !
Lillahell

skriven
#19: Ingrid Wenell

nix! bara lite jobbigt med aptiten och halsbränna :)

Svar: Gud va underbart ! Nu hade jag iofs bara typ 2 veckor av illamående men det räckte för mig.
Lillahell

skriven
#20: Ingrid Wenell

Ja fy tusan vad nöjd jag är med min graviditet och illamående är ju det värsta som finns. Förstör allting. Har hundra miljoner gånger hellre feber, huvudvärk, mensvärk eller vad som faktiskt! Har varit så himla magsjuk och åksjuk i mitt liv, spytt i bussar, på skolresor, i bilar och bland folk och det har gett mig så mycket ångest att jag kastat mig av bussar och tåg, rusat ut från biografer och undvikit affärer och köer. Att spy inför folk var min mardröm i massa år, men som tur var fick jag hjälp! Kram!

Svar: 🌸
Lillahell

skriven
#21: Hanna Karlsson

Fy vad jobbigt att ha sådan fobi! Hoppas att du slipper bli sjuk.

Svar: Ja de är en dryg fobi :/
Lillahell

skriven
#22: Anonym

Förstår precis. Jag får ångest och panikångestattacker när jag hör om folk som har magsjuka. När barnen var små låg jag vaken på nätterna så fort det talats om magsjuka. Om någon bara hostade fick jag panik. Det har inte gått över men i och med att barnen blir större blir det mer sällsynt med magsjuka i kretsen runt oss och det ger ju färre tillfällen att få panik. Nu har jag legat vaken två nätter i rad för att jag hörde att två fått magsjuka i sonens hockeylag. Ett av mina barn har alltid spytt för allt. Jämt åksjuk, migrän, feber... Jag kunde aldrig slappna av när vi skulle åka nånstans på grund av åksjukan och rädslan för att någon i familjen skulle bli sjuk. Alltid på helspänn. Inte pussas med maken när nån varit sjuk i fall han var smittad. Och folk bara häver ur sig detaljer om allt helt hänsynslöst. Det här är en riktigt jobbig fobi...

Svar: Tack för att du ville dela med dig - det är viktigt att vi ser varandra så vi kan hjälpa varandra.
Lillahell

skriven
#23: Johanna

Herregud! Jag kom ihåg att det fanns nåt namn för min "kräkfobi" (som jag själv kallar den).
Jag tror inte någon som inte har det kan förstå!? Ingen gillar ju kräk, men den ÅNGESTEN och PANIKEN som uppstår i kroppen när den kommer på besök... Min dotter (3 år) hade ganska nyss magsjuka och jag fullkomligt greps av panik!
Trots att jag då var ca 18 v gravid låg jag i sängen och stirrade i taket med hjärtklappning från typ kl 08.00-13.00 utan att äta något (min sambo höll i ställningarna). Man känner sig så himla värdelös!
Jag funderar ALLVARLIGT på gå till en hypnotisör som kan hjälpa en att övervinna (åtminstone) ångesten runt fobin.
Blev alldeles till mig nu när jag fann dig med samma fobi! Maila gärna om du vill diskutera mer (även om man som kräkfobiker inte gärna pratar om det som INTE får hända).

Svar: Då det visat sig att det finns ett behov att samlas och prata kring ämnet så starta jag en grupp på Facebook som heter emetofobi. Den är hemlig men maila mig så bjuder jag in dig :)
Lillahell

skriven
#24: Ida

Hej! Jag vill bara flika in och säga att här kommer en till med denna fruktansvärda fobi. Så långt jag kan minnas så har jag haft denna irrationella rädsla för att kräkas och det har försatt mig i en otroligt begränsad och ångestfylld vardag. Mina panikattacker kom redan som 10 års ålder och idag är jag 20 år gammal. Jag har gått två KBT-behandlingar och tillslut blev jag faktiskt otroligt mycket bättre. Så bra att jag till och med vågade sätta mig i ett flygplan själv med mina bästa vänner och åka utomlands. Det hade jag bara kunnat drömma om tidigare. Men sen hände det något. Jag blev gravid och plötsligt vände hela min värld upp och ner. Fick känna på hur det verkligen kändes att vara illamående och sedan genomgick jag en fruktansvärd abort. Kräktes dock aldrig under hela händelseförloppet tack och lov. Men sedan den dagen var det som att jag blev lilla 10-åriga Ida igen och en ständig oro följer med mig varenda dag. Numera mår jag illa varje dag, köper på mig ca 2 graviditetstest per vecka (i rädsla för att det ska hända igen), köper dyra tabletter mot illamående, går runt med en förhöjd ångestnivå i kroppen och är rädd i princip allt. Fyfan för denna fobi alltså. Tror verkligen att jag ska spy varje minut och att jag ska bli sjuk hela tiden. Dock är det lite ironiskt hur otroligt många år av mitt liv jag har lagt ner åt att oroa mig, fått hemska panikattacker, undvikit saker, ägnat mig åt säkerhetsbeteenden osv i jämförelse med hur få gånger jag faktiskt kräkts. Tänk hur mycket energi och rädsla som gått åt till något som så sällan sker, vilket är helt sjukt. Har fått magsjuka en gång i mitt liv (*pepparpeppar*) och spytt en gång när jag var 5 år. Men trots det, så skulle jag nog hellre dö än att kräkas. Jag tvivlar på att denna fobi någonsin kommer att försvinna, det handlar väl mer om att försöka hantera den i vardagen och inte låta den begränsa allt för mycket. Jag har precis fått ångestdämpande medicin för första gången i mitt liv och ska testa om detta funkar.

Men nu ska jag avsluta min roman, haha... Så otroligt modigt av dig att ta hand om ditt sjuka barn!! Kram på dig och jag vet hur mycket du kämpar.

Svar: Jag vill tacka för ditt mod att berätta din historia. Och jag känner verkligen med dig. Jag testade ångestdämpande första 6 månaderna tror jag, vilket hjälpte mig. Så jag håller tummarna för dig.
Vet inte om du såg det men de jag valde att starta en emetofobigrupp på facebook, en hemlig.
Lillahell

skriven
#25: Bernadett

Hej! Jag kan inte tacka dig nog för att du har skrivit detta inlägg. Sedan ett år tillbaka har jag lidit av denna fobi, som följd av en magkatarr som orsakade ständig illamående. Mitt liv är kontrollerat av illamåendet: jag vågar inte äta ute, jag tvättar händerna hela tiden, jag vill inte träffa människor, jag slutar äta vid sex på kvällen för att göra det lättare för min mage ifall jag blir kräksjuk under natten...ja, jag skulle kunna sitta och lista mina problem i flera dygn känns det som. Jag kan få sådana kraftiga ångestattacker innan jag ska somna att jag lyckas förstöra hela min söm för kvällen. Suck. :(
Men, jag ska få börja med kbt nu och det känns så himla bra. I min blogg tänker jag dokumentera min resa till en ångestfri framtid, där jag inte längre styrs av min emetofobi. Om du, eller andra läsare är intresserade får ni gärna ta del av min terapigång. <3

Svar: Och jag tackar dig för att du vill dela med dig, och självklart ska jag följa din resa. Vet inte om du såg inlägget om facebookgruppen om emetofobi?
Lillahell

skriven
#26: Saga

Hej! Har också extrem emetofobi. Ligger just nu med panik. Inte en panikattack men som det är innan en panikattack, inbillar mig att jag mår dåligt, att jag har mycket saliv i munnen osv:( men skulle jag kunna få va med i gruppen på Facebook? Maila [email protected]

Svar: Då det inte fanns ett intresse då de redan finns såna grupper på Facebook så tog jag bort den. Tråkigt att du mår dåligt ikväll - får du någon hjälp med din fobi?
Lillahell

skriven

Kommentera inlägget här :