lillahell.blogg.se

Efter en tuff vår (som jag inte vill gå in på i detalj) är jag redo att komma tillbaka in hit - ikväll var första gången jag kände att jag måste få skriva av mig. Och ikväll handlar det om vår syskonresa - något som jag både vill dokumentera för att minnas men även för att dela med mig utifall att det finns någon därute som kanske går igenom samma sak. De inlägg jag skrev sist i slutet av april handlade om frustrationen kring att få den glada gubben på ägglossningsstickan och att den glada gubben kom på rätt dag, vilket var något som krånglade då. Min ägglossning ville inte funka såsom den ska, så jag fick prata med en läkare jag aldrig pratat med som bestämde att RMC skulle kontrollera allt, med andra ord en stimulerad cykel. Och det kändes helt okej, för som vi sa över telefon till varandra så vill man inte kasta bort embryon. Och allt flöt på gällande den stimulerade cykeln och den 30 maj gjorde vi en återföring av ett embryo nere i Malmö. Vår 5:e återföring sen vi började vår syskonresa vintern 2017. Så där och då så blir vi glada men samtidigt så är det med en ödmjukhet och vi tar ingenting för givet. Och när vi går därifrån så vet vi att nu är de ca 10-14 (ruvar)dagar innan testdag och vi har varit med om att allt känts bra och ingen mens dykt upp, men sen på testdagen visar det negativt och mensen kommer som ett paket på posten senare på dagen eller dagen efter. Så att försöka få barn (vilket sätt man än gör det på) är inte enkelt. Det sätter sig fast i tanken och det är nästan omöjligt att inte tvivla på sig själv. Vad gör jag för fel? Är jag för gammal? Och ju mer tid som går desto mer "panik" blir det. Och allt det är inte bra när man ska försöka bli gravid - en ond cirkel. Men vad gör man? Jag är inte mer än människa, så jag gör det jag kan för att tro på att det ska funka samtidigt som den lilla tanken om att vi nog aldrig kommer få ett barn till finns där.

 Vi på fiket på sjukhuset. Fiket där vi satt innan vi skulle sätta in Bernhard och där vi suttit så många gånger därefter.