Hoppet om glädjen.

Dagarna upp till själva testdagen så fortsatte jag ta ett gravtest varje morgon och för varje dag så blev strecket mörkare och mörkare. Vilket självklart gjorde oss glada, samtidigt som vi knappt vågade tro på det. Tankar som "när kommer det släppa?" fanns närvarande hela tiden och jag vågade inte vara fullt ut glad. Sen kom själva testdagen - en dag som är hoppet om glädjen men som samtidigt är fylld av skräck och rädsla.

Och denna gång så stannade pyret kvar även på testdagen, så vi fick se orden gravid. Magiskt och overkligt.

RMC bokade in en tid för att vi skulle komma dit i vecka 8 och nu kom nästa moment - att våga tro att den lille skulle stanna och att vi skulle få se ett hjärta som slog på ultraljudet när vi var på plats i Malmö. Så jag fick fortsätta med alla mina mediciner för att skapa en sån bra miljö som möjligt, vilket gav mig hopp. Men tyvärr inte tillräckligt för att jag skulle våga slappna av och bara vara. Utan jag fortsatte ta test varje morgon och nu handlade det om att hela tiden jämföra mot testdagens styrka på strecket - var de lika starkt eller har pyret släppt taget och att jag kommer få se hur det blir svagare och svagare?

Kommentera inlägget här :