Livet är så häftigt.
Ja menar, jag blev tvåbarnsmamma till världens finaste son och dotter. Tänk att jag och Jeppe kunde ge Bernhard ett syskon, något han önskade sig länge. Och just detta att få vara mamma till båda, och se båda som individer och guida/uppfostra dem var för sig. Men även att se dem som syskon och guida/uppfostra gällande den resan som dem gör tillsammans. Och att få göra detta tillsammans med Jeppe - jag är strukturen och han är pedagogen. Att uppfostra och guida en person är ingen enkel uppgift och att guida syskon är en balansgång även de. Nu är ju Bonnie liten, men bara det att båda ska känna sig sedda och älskade, utan att bli avundsjuk på den andre. Nu är det Bernhard som kan visa tecken på avundsjuka om det sker, men den är svår för han behöver aldrig känna så, utan vi finns där lika mycket för båda och att han ska känna/veta att det är så. Och det vi vill för dem som syskon är att dem finns där för varandra - peppa och stötta varandra. Älska varandra och vara glad för varandras skull. Och de är vårt uppdrag som föräldrar att guida dem dit.
När jag tittar på mina barn så fylls hjärtat till bredden. Att se Bernhard och Bonnie tillsammans är så fint. Han älskar henne så mycket och det första han gör varje morgon är att pussa på henne, vilket han gjort sen hon föddes. Och hon kan sitta och titta på honom vid matbordet och vänta på att han ska se henne. Eller när hon sitter och tittar på honom när han springer runt och leker/hoppar i soffan - man ser i hennes ögon hur mycket hon tycker om honom. Och ibland kan hon söka hans uppmärksamhet genom att titta på honom och "prata".
Jag har pratat med hon som fotograferade vårt bröllop och även våra familjebilder så i sommar ska vi få till en träff och ta nya familjebilder. Och jag skulle vilja att vi tar bilderna på samma ställe, så vi sluter cirkeln. Älskade underbara häftiga liv.